Jordbävning!!!

Idag var jag med om en Japansk jordbävning... typ. 

Jag och Cilla hade precis satt oss på en restaurang och tittade i menyn när ALLAS mobiler (i alla fall de japanska mobilerna) började tjuta samma ljud och en röst sa "jordbävning" (fast på japanska såklart).
Folk plocka upp sina mobiler, stängde av larmet och fortsatte med sin mat. Och det var hela jordbävningen för mig. 

Den var tydligen en 6.0:a ett antal mil ut i havet, så det var inget vi kände av i Kyoto. Kyoto är tydligen sällan drabbat av jordbävningar fick jag veta. De kan kännas av ibland, men inget som ställer till med något.

Planen idag var att jag skulle gå till Kyotos botaniska trädgård, men det var regnigt idag så då hade jag inte riktigt lust. Istället åkte vi till Världskulturarvet Nijo Castle. Detta byggdes av den första Shogun:en och innehöll bostad och mottagningsrum. Tydligen fick besökare gå från väntrum till väntrum innan de fick träffa shogun:en. Alla rum hade mycket vackra målningar (som man inte fick fota).
Golven utanför rummen var näktergalsgolv, trägolv som var byggda på ett sådant sätt att minsta lilla tryck fick dem att knarra (knarret låter som fågelkvitter, därav namnet) för att avslöja eventuella lönnmördare eller liknande som smugit sig in i slottet. I shogun:ens mottagningsrum fanns dessutom lönrum intill den platå som shogun:en satt på. I de rummen fanns det tydligen ninjor när det var mottagning som skulle vara redo att ingripa om någon besökare skulle få för sig att attackera shogun:en.

Det fanns också en stor fin trädgård (som antagligen är ännu finare på sommaren) och sen kom det en inre mur med ytterligare ett slott/palats. Vi fick inte riktigt klart för oss vad detta var för något, men skyddat var det. :-)


På vägen ut så passerade vi souvenirshoppen och ett cafe. Vi stannade till där och tog oss var sin mjukglass. Jag tog en glass med matcha smak, täckt med frystorkade jordgubbar och ätbart bladguld. Riktigt mumsigt.


Därefter så gick vi lite i butiker, innan vi åkte hem igen, och nu sitter vi här och äter Pringles Chips med Pizza smak

All by myself...

Något lustigt hände på tåget till Kyoto, efter att jag skrev min förra blogg-inlägg. Jag satt och filmade ut genom fönstret på tåget på landskapet som susar förbi. Helt plötsligt ser jag ett berg i bakgrunden i bildfönstret. Första tanken var att det blir ju vacker film med en sådan bakgrund. En liten sekund till så börjar jag inse att berget ser bekant ut... och högt. Jag slutar filma och kollar Google Maps var jag är.
Det jag ser är Mt. Ashitaka som ligger i rätt riktning. Aldrig hört talas om innan, men ett berg ser väl ut som ett annat berg så jag reagerar inte något särskilt... Men av någon anledning får jag för mig att zooma ut lite och då ser jag att ett litet hack till i den riktningen ligget Mt. Fuji.

Snacka om att jag känner mig dum som inte insåg det direkt... Men också vilken tur jag hade som råkade sitta och titta ut just när Fuji var i bakgrunden, och att vädret tillät det. Jag hade ingen aning om att man kunde se berget från tåget så jag satt inte och väntade på det. Helt plötsligt var det bara där.

Fuji i bakgrunden, sett från ett bullet train
(staketet i förgrunden lutar alltså inte på riktig. Kameran hinner helt enkelt inte med)

På tal om vädret så har det blivit mycket varmare nu. På dagarna så räcker det med min windbreaker för att hålla mig varm, och på kvällarna behöver jag bara ta på mig den ena långärmade tröjan under jackan (istället för två långärmade under, på dagen).

En av de många shoppinggatorna i Kyoto...
men en av de få med tak

Vi har tagit det ganska lugnt sedan jag kom tillbaka till Kyoto. Igår gjorde vi inte något särskilt, och idag har vi bara varit inne i centrum och gått i affärer. Nu på kvällen så skulle Cilla iväg på en grej så jag är helt själv nu. Så jag bestämde mig för att åka in till centrum igen och kolla i några fler affärer.

Det var lite spännande/nervöst att ta bussen helt själv.
På bussarna här i Japan så går man på i den bakre dörren och går och sätter sig. När man sedan kommer fram till hållplatsen man ska av så går man av i den främre dörren, och betalar då resan i en automat hos chauffören (230¥ (ca. 16 kr) inom Kyoto  om man inte har busskort eller liknande).

En suddig Kyoto-buss

När jag skulle åka in till centrum så var bussen ganska tom när den kom till hållplatsen. Jag gick på och höll ett öga på Google Maps för att se när det var dags att gå av. Helt plötsligt, vid en hållplats vid ett tempel, så klev det på massor med folk och bussen blev smockfull. Man knör sig inte runt på bussen medan den är i rörelse, utan det är först när bussen kommer till hållplatsen som man ska ta sig mot utgången... vilket var lättare sagt än gjort. Jag och en annan passagerare lyckades komma fram till chafören lagom till att han stängde dörren och började köra. Han stannade igen när han såg att han missat oss, men ändå. Det var någon svettig sekund för mig där.
Hade det vart Sverige hade ju chauffören antagligen inte brytt sig och kört vidare. Går man inte av i tid får man skylla sig själv, typ.
De japanska (eller i alla fall de Kyoto:iska) busschaufförerna ska ändå ha en eloge. Det är sällan de missar att någon försöker knö sig fram för att gå av när bussen är fullbackad.

Jag älskar servicenivån här!!!!!